Ni, komiska människa. Patetisk är Ni. Ni drömmer om vishet, men verkställer dumhet. Ni, löjeväckande individ.
Ni hyllar ödmjukheten intill galaktiska mått, men var har Ni det ödmjuka sinnet när en av Era egna begår misstag? Hur skall Ni kunna förlåta Er fiende när Ni inte ens klarar av att hjälpa Er frände?
Ni stoltserar med högmodet – som fanan som fladdrar i stångens topp. Ni är oövervinnelig, eller hur? Som urberget som slumrat på bergskammen under tiotusentals år, som är sin egen herre. Eller påminner Ni mer om sandkornet som flyger bort när den lilla fågeln landar intill det?
Ni beklagar Er från tidig morgon till sen kväll: ”Om folk bara gjorde som jag, tänkte som jag – då vore världen en annan”. Om man upphöjde Er handlingsregel till universell lag, då… …ja, då vore kaoset här. Ni är högfärdig. Frånstötande.
Era medkämpar krigar för Er. Ni skymtar dem där borta vid horisonten, i frontlinjen. Svettiga, blodiga tittar de åt Ert håll. Med bedjande ögon om understöd. Ni tittar bort. De ger Er dåligt samvete. När de kommer tillbaka, tänker Ni, skall jag ge dem beröm. Om de kommer tillbaka. I Er övertro på Er själv, utgår Ni från att de inget förstår. De förstår.
Intill Er ligger en historiebok. Varför öppnar Ni den inte? Vågar Ni inte inse att Ni kanske har fel? Att Er metod använts ett dussintal gånger förr – med nedslående resultat? Bredvid Er ligger sanningen, genom vår historia. Varför väljer Ni bort visheten, väljer den lättaste vägen – gång på gång? Är Ni inte skyldig Era förfäder något, som offrat sina liv för en bättre morgondag, för att ge Er ett bättre liv än de haft? Anser Ni Er vara alldeles fri?
Anser Ni att Er ledare som Ni själv valt till Konung över folken, äger de egenskaper som i evinnerliga tider godtagits, av såväl hög som låg, tillhöra en sann Konung; viset, känsla för rättvisa, personlig ödmjukhet, förutseende och omsorg om det allmänna bästa? Åt vem har Ni egentligen anförtrott kungadömet? Kan Ni alls inse Er egen skuld?
Ser Ni stjärnorna som iakttar Er? Iakttar Er girighet – efter ära, berömmelse och ekonomisk vinning. Ni sjuder av åtrå till makt och styrka. Har Ni verkligen utvecklats så vidare mycket under tidens gång? Kanske Ni inte kommer någonstans? Kanske Ni själv blockerar Er egen framförliggande väg? Tänk om morgondagen inte kan bli ljusare – för någon av oss – förrän Ni avlägsnar Era egna hinder? Om så vore, kan Ni då skylla på någon annan än Er själv – någonsin?
Allt detta är Ni – på nära håll uppenbart grotesk. Tänk att det krävs ett barn för att förstå denna enkla sanning. Kan Ni skymta en tår i dess ögon?
